Här vill jag passa på att belysa ett problem, som Postverket under hela vår frimärkstid – från juli 1855 till våra dagar – brottats med på olika sätt. Problemet är hur man skall säkerställa att de frimärken som utgör betalning för befordran av brev och paket blir makulerade och inte kan återanvändas. 

Avstämpling av frimärken på försändelser är av flera orsaker ett aktuellt ämne inom dagens posthantering. Vi får alla ofta brev eller kort där stämpeln antingen saknas helt eller träffat vid sidan av frimärkena. Går vi igenom kilovara med brevklipp kan vi plocka ut många märken som inte blivit makulerade. Förklaringen ges väl främst av den stora mängd försändelser som dagligen befordras och den därav betingade övergången till maskinell avstämpling på nästan alla postkontor. För Postverket torde detta vara ett problem bl.a. genom att icke-makulerade frimärken kan återanvändas och därmed förorsaka förlust för verksamheten.

Om det alltså numera blivit allt vanligare att försändelser befordras utan att på avsett sätt avstämplas, så var detta för så där 100 – 150 år sedan mycket ovanligt. En, jämfört med dagens postmängd, blygsam volym av försändelser kombinerat med manuell hantering omgärdad med noggranna bestämmelser, borgade för detta. Om hur brev skulle avstämplas kan vi i olika cirkulär från 1818 – 1855 bl.a. läsa följande:

”Alla postkontor skola, i likhet med hwad för Stockholm är stadgadt, förses med serskild stämpel att påtryckas afgående bref, äfwensom fribref, skolande postförwaltaren böta 1 R:dr 32 skilling banco för hwarje gång, som ett eller flera otydligt stämplade bref avgå. Utom de stämpelaftryck, hwarmed hwarje frimärke förses, bör hwarje bref derjemte wara serskildt påtryckt postanstaltens namn- och datumstämpel.”

Ett privat brev, befordrat inom landet efter den 1 juli 1855, borde alltså vara försett med frimärke enligt gällande portosats och avstämplat på aavsändningsorten enligt gällande regler. En speciell typ av försändelser utgjorde emellertid de brev som postades i brevlåda ombord på ångfartyg eller postdiligenser. Dessa kunde ju inte avstämplas på avsändningsorten och blev dessutom fram till 1860 befordrade även som obetalda brev, d.v.s. utan att vara försedda med frimärke, i vilket fall mottagaren fick betala lösen för att få ut brevet. 

De bestämmelser som gällde för brevbefordran med ångfartyg, seglande fartyg eller diligens under tidig frimärkstid finns angivna i kungörelse från den 7 mars 1835 och 26 oktober 1860. Bl.a. kan vi läsa följande:

”att befälhavare på fartyg som gå mellan inrikes orter, där postkontor finnes, må medföra brev, för vilka antingen postporto enligt posttaxan erlagts eller som är ämnade att av emottagaren lösas. ……. Vid framkomsten till adressorten och där postkontor finnes, skall befälhavaren genast mot kvitto avlämna till postkontoret såväl de lösa breven som de sammanslagna brevpaketerna som det postporto han emottagit. ……. Brev, som med fartyg eller diligens blivit befordrade, skola, innan de från postkontoret utlämnas, förses med postkontorets namnstämpel, som jämväl skall utvisa datum då brevet anlänt.”

”Har befälhavare på fartyg till befordran mottagit portobrev och underlåtit att detsamma enligt föreskriften till Postkontoret avlämna, plikte varje gång 10 R:dr Riksmynt.” 

Det brev som avbildas nedan har befordrats med ångbåt och är fullt frankerat, men saknar avstämpling. Mot bakgrund av ovanstående skulle brevet rätteligen ha avlämnats till postkontoret i Gefle och där antecknats och stämplats innan det fick överlämnas till adressaten. Varför så icke skett förklaras av den anteckning som finns på brevomslagets framsida: ” Kapten Brandt torde genast efter ankomst till Gefle aflemna detta till sin egare. ” 

Avsändaren var tydligen mycket angelägen om att brevet snabbt skulle nå adressaten och kapten Brandt torde ha begått ett brott mot gällande postala bestämmelser. I detta fall förlorade dock postverket inte på affären eftersom portot var betalt och frimärket bevisligen inte använts på någon annan försändelse.

Lennart Lundh